En ny chans

Nu ni, ska jag ge den här bloggen en ny chans. Igen.
Jag har ingen aning om varför jag envisas med att ha kvar den, men även om jag skriver väldigt sällan kan jag inte förmå mig själv att dissa den helt. Så, med andra ord känner jag att det enda vettiga är att ge den en ny chans.

Om inte annat kan jag nog använda min blogg i syfte till att forsla över folk till FVRF Ungdomsbloggen. Vem vet? Det kan funka. Det är väl alltid någon stackare (eller turnisse?) som man kan lura över till bloggen, som är mycket äventyrligare än min personliga.

Så, med en ny layout, en relativt ny presentation på bloggen och en personlig inställning så inviger jag bloggen med detta inlägg.

Men när jag väl har nämnt ämnet flygvapenfrivilliga så måste jag få fortsätta med att jag fick arbeta som instruktör för andra gången nu på vinterkursen sedan jag gick Instruktörsutbildningen på sommarskolan i Halmstad 2011.

En av de härligaste bilderna från vinterkursen enligt mitt tycke

En reflektion som jag vill dela med mig till andra ungdomar som funderar på att ta steget in i vuxenutbildningen för att göra Gu-F och därefter instruktörskurserna så kom ihåg att när ni väl har gått den vägen så är ni därefter instruktörer. För min del var det påfrestande att agera det föredöme som det innebär att vara instruktör. Ett föredöme för mina goda kamrater som påbörjade ungdomsutbildningen samtidigt som mig. Även om det skiljer sig 2 år mellan de flesta av oss så har vi under ungdomsutbildningen kommit varandra nära och det har varit väldigt nytt, lite skrämmande, men väldigt lärorikt att ta på sig roll som jag har fått göra. Och den dagen ni själva kommer att stå där kommer ni att se saker på ett sätt som ni aldrig gjort förr, ni kommer att känna igen er i många tabbar, men dock så lärorika situationer. Men ni kan vara stolta, för det är inte många ungdomar som upplever det som vi får göra inom frivilliga försvarsorganisationer.
Ni kommer alla ha en berättelse att dela med till andra och jag hoppas att ni sprider den glädje och gemenskap ni har fått uppleva under olika sorters påfrestningar.
Ni som känner mig känner även till alla de skämmiga Dahlén-historier som berättas, men det kan jag bjuda på samtidigt som jag hoppas att ni slipper göra de misstag jag gjorde. Men ack så mycket jag har lärt mig, och oj vilken blodad tand jag har fått för försvarsmakten.
Jag känner mig privilegierad för att ha varit med om det äventyr som Flygvapenfrivilliga har bjudit på. Men ni ska inte tro att jag är insyltad i Flygvapnet, jag har även testat på försvarsutbildarnas och lotta kårens ungdomsutbildning, och lite besviken är jag över att jag har missat sjövärnskåren. Men med inställningen att våga testa och våga fela kommer man långt, och om du vågar vara öppen, mot dig själv så väl som andra så bärs du av utvecklingens vindar.

Med bästa hälsningar
Helena Dahlén